Skador

Smärta som suttit i under månader eller år beror inte på vävnadsskador eller förslitningar utan oftast på rundgång i smärtnätverket, det vill säga det system som slår på, vrider upp och vidmakthåller smärtan. Tre månader efter en vävnadsskada fyller smärta inte längre någon funktion. Efter så lång tid har vävnaden lämnat det första sårbara stadiet i läkningen, då smärtan skyddar från belastning som kan få skadan att gå upp igen. Det stadiet passeras inom några veckor i hud eller muskler och efter ett par månader efter skador eller kirurgi i ben, senor och ledband. Därefter är rörelser, det som smärtan styr bort oss ifrån, tvärtom bra för läkningen eftersom det stärker vävnaden, ökar syre- och näringsförsörjningen samt transporterar bort slaggprodukter.

Efter ytterligare några månader har de flesta vävnadsskador läkt helt. I en sammanställning av magnetröntgenstudierna på området spontanläkte exempelvis diskbråck i 76,6% av alla fall, med det mesta av läkningen inom sex månader. Om det har funnits tid för fullständig läkning, eller åtminstone för att processen ska ha kommit ut ur den där första sårbara perioden, borde smärtreflexen alltså ha slagit av. Men den har fastnat.

I andra fall borde smärtreflexen kanske inte ha slagit till över huvud taget. Leden med artros eller välanvända diskar blir inte bättre av inaktivitet, oftast blir den sämre, och smärtan är alltså kontraproduktiv. Finns det personer med exakt samma förslitning som inte har ont? Ja, deras smärtreflex har ännu inte gått i baklås.

Varför vävnadsfokus alltid är dåligt

Det är mycket vanligt med långvarig smärta som uppstår helt utan skador, förslitningar eller andra hot från någon vävnad. I en noggrann norsk studie saknade nästan 80% av de med långvarig smärta helt tecken på skador i rörelseapparat, nerver eller övriga perifera vävnader.

Men häng med nu: Vi kan till och med tänka på den andra extremen, det vill säga långvarig smärta “med största möjliga vävnadskadekomponent”, säg efter en operation, fraktur eller vad det nu kan vara. Faktum är att vävnadsskador är en otillräcklig eller till och med kontraproduktiv förklaring även här.

Anledningen till att förklaringen är otillräcklig är att all smärta styrs av smärtnätverket, även den som exempelvis kommer efter kirurgi. Om vi inte inkluderar den förståelsen minskar möjligheterna att bli av med smärtan. En anledning till att den ensidiga vävnadsskadeförklaringen kan bli direkt kontraproduktiv är att hjärncentra i smärtnätverket lyssnar varje gång vi hör, tänker eller säger ”skada”, och då ökar faktiskt risken för fortsatt smärta litegrann.

Smärtnätverket är oftast inte hela förklaringen till att smärtan uppstod, men det är alltid en del av lösningen. Tydliga belägg för det får vi bland annat från studier som visar att psykoterapi minskar smärtan vid artros eller att ökad kunskap om den senaste smärtforskningen inför en operation visats leda till minskad smärta efter operationen.